lenahultans.blogg.se

Jennie

Den första Oktober 2014 blev våran minsta dotter Jennie jättedålig, hon kräktes, sluddrade, hon blev yr och kunde inte förstå enkla direktiv som tex lyft vänster ben. Vi fick åka ambulans in med henne till sjukhuset och ambulanspersonalen sa att detta var något neurologiskt. På sjukhuset tog läkarna en massa prover på henne och det gjordes även en datortomografi. efter ca 4 timmar kom läkaren in till oss på rummet och satte sig ned. Han tittade på oss med tårfyllda ögon och sa att de hade hittat en avvikelse i Jennies hjärna. Mitt hjärta stannade nästan och tårarna bara rann. Jennie skulle få åka ambulans till Lund och vi skulle få åka efter i en taxi. Jennie förbereddes inför resan till Lund de satte en kateter på henne och hon var så arg och skrek på personalen, jag och min man kände inte igen hennes beteende. En narkossjuksköterska skulle åka med i ambulansen för i Lund stod de redo för en akut operation. Sköterskan skulle ge Jennie kortison och lugnande.

Ida vår andra dotter och hennes kusin Emma kom in och hämtade våran bil och vi kunde inte ge dom mer information än att det var en avvikelse i hjärnan och att läkarna inte visste vad det var. Personalen på barnakuten hade packat en fikakorg till mig och Lasse de sa att vi var tvungna att äta i taxin för att vi skulle ha energi och ork i Lund. I taxin satt både jag och min man tysta med krampaktiga tag i våra mobiler och med den andra handen höll vi hårt i varandra. Resan var en mardröm, jag planerade min dotters begravning i mitt huvud flera gånger om och tårarna bara rann det fanns inget slut. Tankarna som kom var så hemska så det är än idag fruktansvärt att tänka på hur man kände sig. Jag var så fruktansvärt rädd för att förlora min dotter, min man kände likadant.

Väl framme i Lund så körde vår taxi fel och vi kom till barnakuten, vi blev visade till neurologavdelningen av en mycket trevlig sköterska. Vi kom fram innan Jennie så vi fick sätta oss i ett väntrum, Vi såg när Jennie kom och då satt hon upp på britsen och vinkade och sa hej mamma. Hennes svullnad i hjärnan hade gått ned och de behövde inte akut operera henne utan kunde avvakta och göra en magnetröntgen för att de skulle se bättre vad hon hade i sin hjärna. Jennie fick sova på neurolog intensivvårdsavdelningen, Lars och jag fick ett rum på patienthotellet som ligger med gångavstånd till sjukhuset. Personalen fick våra mobilnummer och de skulle ringa om Jennie blev sämre eller ledsen.

Torsdag morgon gjordes en magnetröntgen som visade en stor cysta och en stor tumör i Jennies lillhjärna på vänster sida i nacken. Nu blev vi riktigt rädda en hjärntumör tänk om våran dotter inte skulle överleva. Vi visade ingenting inför Jennie, utan grät när vi var ensamma. Operation planerades till Fredagen runt middagstid. Lars var med Jennie tills hon var sövd, operationen skulle ta sex timmar. Vi gick tillbaka till vårt rum och oron kröp i våra kroppar. Vi var tvungna att gå ned på stan och handla lite kläder för vi hade inget ombyte med oss. Vi skyndade oss tillbaka till hotellet och jag minns att min mobil ringer, jag ser att det är Jennies läkare tre timmar för tidigt. Jag svarade och han sa allt har gått bra och att hon inte hade haft några större blödningar. Vi kunde komma tillbaka till sjukhuset om en timme ungefär för de skulle göra en ny magnetröntgen. Vi grät igen men denna gången glädjetårar, vi ringde till Ida och berättade nyheten att operationen hade gått bra. Vilken kämpe våran lilla Jennie var man undrar varifrån hon fick sin styrka.

Nu följde en tid med rehabilitering och flytt till barnavdelningen, nu fick vi vara hos henne hela tiden och mobilerna fick vi ha på. Vi turades om att sova varannan natt hos Jennie. Vi fick träffa kuratorn och fick hjälp att kontakta försäkringskassa och försäkringsbolag. Vi var i Lund i två veckor och Ida, Emma och Patricia kom på besök en dag och det var helt underbart att få träffa sin äldsta dotter igen. Dagen vi skulle få besked om det var en god eller elak tumör var hemsk, vi vaknade tidigt och packade våra väskor ifall vi skulle få åka hem. Mötet med läkaren var det bästa i mitt liv Jennies hjärntumör var god och de hade fått bort allting, Jennie behövde inga ytterligare behandlingar. Vi skulle äntligen få åka hem. 

Jennie går på undersökningar två gånger per år i fem års tid sedan blir det en gång per år i ytterligare fem år innan hon blir friskförklarad. Tack gode gud att det finns så otroligt duktiga läkare som dom vi har i Lund och underbara sköterskor. Utan deras stöttning så hade vi aldrig tagit oss igenom detta.

Ett enormt stort tack till nära och kära som hela tiden fanns där och ställde upp genom att ta hand om Ida och vår hund.